FAQ (vanliga frågor)

Home/Kunskapsbank/FAQ (vanliga frågor)

Aktinomyceter

Aktinomyceter (strålsvampar) tillhör egentligen en grupp bakterier. De har kallats för svampar, eftersom de bildar hyfliknande trådar och producerar sporer (s.k. konidier) på ett sätt som påminner om svamparnas. Men liksom andra bakterier saknar de en avgränsad cellkärna, och cellerna är mycket mindre än hos egentliga mögelsvampar.

Aktinomyceter förekommer naturligt i jord och spelar en stor roll vid nedbrytning av organiskt material, såsom av cellulosa och kitin. Vid gynnsamma fuktförhållanden kan de också påträffas på organiskt material i huskonstruktioner. Om luftfuktigheten (RH) är hög, gärna över 90 %, är det särskilt gynnsamt för de strålformiga bakterierna.

Under tillväxten producerar aktinomyceterna organiska föreningar – s.k. geosminer som luktar unket och som påminner om källarlukt. Lukten sätter sig lätt fast i porösa material som isolering, tyg, och liknande, och kan vara svår att få bort, även efter det att angreppet blivit inaktivt.

De mycket små sporerna och fragmenten av aktinomyceter blir lätt luftburna.  Vid hög koncentration i luften (> 500/m3), kan dessa orsaka en luftvägssjukdom, s.k. allergisk alveolit. Den är ofta relaterad till arbetsmiljöer där en sådan koncentration är vanlig, och har därför fått olika benämningar som sågverkslunga, tröskdammlunga, fliseldarsjuka.  Men den kan också uppträda i speciella situationer som t.ex. vid rivning av innerväggar. Om man utsätts för långvarig eller upprepad påverkan kan sjukdomen bli kronisk och leda till nedsatt lungkapacitet.

Aktinomyceter har långsträckta celler, som ofta sitter i kedjor. Dessa påminner om svamphyfer. Foto från svepelektronmikroskop.

Äkta hussvamp – Serpula lacrymans

Äkta hussvamp är den allvarligaste vednedbrytaren i fuktskadade konstruktioner. Den orsakar stora problem i byggnader i bl.a. norra och centrala Europa. Förekomster i naturen är ovanliga, och den har endast påträffats på ett fåtal platser på jorden, t.ex. i Himalaya, Japan, Nordamerika och Australien.

Genetiska analyser har visat att hussvampens naturliga ursprung finns på höjder över ca 2000 meter i nordöstra Asien. Där växer den på fallna trädstammar. Till Europa har den framför allt spridits genom mänskliga aktiviteter. Som ett exempel kan man nämna de stora timmertransporter som har gått mellan Himalaya och England under perioden från 1850 till 1920-talet.

Emellertid, redan i Gamla Testamentet (Tredje Mosebok 14:15) talas det om en spetälska i hus, som ”bildar grönaktiga eller rödaktiga fördjupningar” på husets väggar. En del menar att detta kan röra sig om äkta hussvamp. År 1781 beskrevs arten under namnet Boletus lacrymans av den österrikiska munken och botanikern F. X von Wulfen. Den finske mykologen Petter Karsten överförde arten till släktet Serpula år 1884.

Den äkta hussvampen förekommer endast på barrträd.  Den lever, likt andra brunrötesvampar, på att bryta ner cellulosa och hemicellulosa i virke. Däremot förblir ligninet (vedämnet) mer eller mindre intakt, och virket får därför en brun färg. Angripet trä av brunrötesvampar utvecklar med tiden en kubisk röta. Vid angrepp av äkta hussvamp är avstånden mellan tvärsprickorna i genomsnitt betydligt större än vid annan sådan röta.

Fruktkroppen är gulbrun till rödbrun med vit till vitgul kant, och ofta är den tunn och sitter tätt tilltryckt mot underlaget. När fruktkroppen är mogen bildas ofta stora mängder sporer. Dessa är lätta att upptäcka och är synligt som ett kanelbrunt pulver. Ibland kan man också se att svampen utsöndrar droppar. Detta har gett hussvampen dess artepitet, lacrymans, vilket betyder ”gråtande”.

Varför betraktas hussvampen som den farligaste virkesnedbytaren i byggnader? Svaret ligger i mycelets unika förmåga att kunna transportera vatten från fuktiga ställen till torra, och på att den tack vare detta kan breda ut sig i konstruktionen. I äldre litteratur finns en träffande beskrivning att ”svampen kan vattna sig själv”.

Hussvampens mycel är uppbyggt av funktionellt olika hyftyper. En av dessa utgörs av så kallade vattenledningshyfer, eller kärlhyfer.  Svampen bildar rotliknande mycelsträngar (rhizomorfer), där bland annat stödjande hyfer och kärlhyfer ingår. Dessa mycelsträngar kan tränga igenom betong. De kan också tillväxa över material som inte innehåller någon näring för svampen., till exempel sten, lecablock och isolering.

På så vis kan ett angrepp sprida sig snabbt över stora delar av byggnaden. Hussvampens förmåga att på det här sättet ”krypa” fram i byggnader har gett hussvampen sitt släktnamn, Serpula: ”benägenhet att krypa”. Hos de rötsvampar som kan förekomma i byggnader, är denna förmåga bäst utvecklad hos äkta hussvamp. Därför är det av yttersta vikt att kunna skilja den från alla andra rötsvampar, när man ska fatta ett adekvat beslut angående sanering.

Görs inte tillräckliga åtgärder vid sanering, så brukar hussvampsangrepp komma tillbaka med tiden.

Olika vednedbrytande svampar tillväxer vid olika temperaturer. Den optimala temperaturen för tillväxt för Serpula lacrymans är cirka +21-22ᵒC ᵒ men den kan även tillväxa vid betydligt lägre temperaturer, runt 0ᵒC. För att den skall kunna bilda fruktkroppar, skall temperaturen vara relativt låg, mellan 7 och16 ᵒC. Enligt litteraturen slutar svampen helt att växa vid +30ᵒC, och dör när temperaturen når +37ᵒC eller går under 8-9ᵒC minusgrader.

Vedens fuktinnehåll har också en avgörande roll. Hussvampen kan växa ned till ca 20-22 % fuktkvot, om den redan finns i veden. Men för att en ny infektion skall kunna ske, är det nödvändigt med en något högre fuktkvot, 23-26 %. Den optimala fuktkvoten för tillväxt är något lägre än för andra brunrötesvampar, mellan 30 % till 40 % för friskt virke. Men i äldre, väl nedbruten ved kan hussvampen växa vid över 50 % fuktinnehåll.

Tillgången på kalcium är också en viktig förutsättning för att hussvampen ska kunna tillväxa, och den är till och med avgörande för om den skall överleva. Det beror på att svampen bildar oxalsyra vid nerbrytning av cellulosahaltigt material. Den hämtar kalken från närliggande murstockar eller från annat kalkhaltigt material, till exempel glasull och lecakulor. Det finns flera olika förslag på kalkens funktion. För att underlätta nedbrytningen av ved, producerar svampen oxalsyra. Det innebär att det kan bli så surt, att dess egna hyfer skadas. Kalken motverkar detta, och bidrar till bildningen av kalciumoxalat. Eventuellt kan kalciumoxalatet bidra till att lösa upp pektin i träet, ett ämne som finns i cellväggarna och som hjälper till att ge stabilitet och till att skydda cellinnehållet.

Om förutsättningarna är de rätta, kan hyferna (de celltrådar som svampen består av) växa upp till cirka 6 mm per dag, det vill säga cirka 20 cm per månad. I torka kan hyfer och sporer överleva åtminstone under 5-6 år.

 

Förväxlingsarter är främst timmergröppa (Serpula himantoides) och liten hussvamp (Leucogyrophana pulverulenta). Men även andra rötsvampar som tandgröppa och källarsvamp kan förvilla den ovane.

.