Fukt- och mikrobiella problem i hus
Fukt i byggnader skapar en gynnsam miljö för tillväxt av svamp och andra mikroorganismer vilket kan medföra en rad problem:

• rötskador
• dålig lukt
• missfärgningar/påväxt
• påväxt i ventilationssystem
• överkänslighet

Rötskador
Angrepp av rötsvampar orsakar försämrad hållfasthet hos virket och åtgärder blir nödvändiga och ofta brådskande. Rötsvampar kräver betydligt högre fukt för aktiv tillväxt än mögelsvampar. Inledande angrepp av mögelsvampar eller andra mikroorganismer bereder sannolikt vägen för senare invasion av rötsvampar. Ofta sker nedbrytningen av trä periodvis beroende på vattentillgången. Samtidigt blir veden porösare, vilket ger en ökad fukthållande förmåga och accelererande nedbrytning.

De arter som uppträder i hus är relativt få, men en exakt artdiagnos är av största vikt med tanke på val och omfattning av saneringsåtgärder.

Röta i virke kan förekomma i tre olika former:

• Brunröta
  Cellulosan i veden bryts ner. Veden krymper och spricker på tvären och blir brunfärgad. Detta är den dominerande röttypen i byggnader.
  Vanligt förekommande är: äkta hussvamp (Serpula lacrymans), källarsvamp (Coniophora puteana), liten hussvamp (Leucogyrophana pulverulenta), timmerticka (Antrodia sinuosa) och flera andra tickor ur släktet Antrodia. Källarkantarell (Paxillus panuoides) dyker också upp emellanåt, liksom flera arter av Leucogyrophana som är nära släkt med liten hussvamp.
  
  
• Vitröta
  Både lignin och cellulosa bryts ner. Inledningsvis bryts först ligninet ner, varför veden ser ljus ut under större delen av nedbrytningsförloppet. I hus är det mindre vanligt med vitröte- än brunrötesvampar.
  Exempel på arter som förekommer: gränsticka (Phellinus nigrolimitatus), opalporing (Physisporinus vitreus), knölsporigt stjärnskinn (Asterostroma cervicolor) samt flera arter av skinnsvampar ur släktena Hyphoderma och Hyphodontia.
  
  
• Soft rot
  Liknar brunröta, men nedbrytningen sker med ett långsammare förlopp. Normalt krävs våtare miljöer än vid brunröta.
  Soft rot orsakas framför allt av vissa arter mögel- och blånadssvampar samt vissa bakterier.
  
  

Dålig lukt
Alstring av dålig lukt är ett stort problem för många som bor eller arbetar i lokaler med påväxt av vissa sorters mikroorganismer, framförallt actinomyceter (strålsvampar) och vissa mögelsvampar. Dessa producerar vid sin ämnesomsättning en rad flyktiga organiska substanser, bl.a. högre alkoholer, ketoner och organiska syror.

Vistelse i lokaler med besvärande mögellukt kombineras ofta med symptom från näsa, svalg och övre luftvägar, ögon, hudirritation och allmän sjukdomskänsla. Dessa symptom utvecklas hos friska personer oftast inte till allergiska sjukdomar.

Den unkna lukten sätter sig fast i kläderna och orsakar därigenom obehag som kan leda till psykosociala problem. Mögellukten är en indikator på tillväxt av svamp eller bakterier som har uppkommit till följd av en onormal nedfuktning.

Missfärgningar/påväxt
Tillväxt av mögelsvampar på utvändigt trä, gipsskivor eller målarfärg kan resultera i missfärgning av underlaget. Mörka fläckar kan uppkomma på relativt kort tid, t ex på innertak i dåligt ventilerade vindar. Våtutrymmen med dålig ventilation leder till försämrad upptorkning, vilket kan ge missfärgning på kakelfogar.

Synlig påväxt av mögel på ytor som har kontakt med luften man vistas i bör inte accepteras. Den vanligaste orsaken till denna typ av mögel är dålig ventilation i kombination med hög fuktighet. Växande mögel på ytor i kontakt med rumsluften medför en anrikning av sporer i inneluften.

Svamptillväxt förekommer även på målade ytor utvändigt. Svampsporer kan gro och växa ut till hyfer i porer i färgens ytskikt. Är det mycket fukt kan hyferna breda ut sig till bruna eller svarta fläckar på husfasader och fönsterkarmar.

Påväxt i ventilationssystem
Mögel kan också förekomma i dåligt underhållna ventilationskanaler. Avstängning av ventilationssystemet nattetid kan leda till ökning av fuktigheten och kondens i kanalerna pga. temperaturskillnaderna mellan natt och dag. Mögelpåväxt i tilluftskanalerna ger spridning och anrikning av sporer i lokalerna.

Överkänslighet
Människors känslighet och reaktioner på olika ämnen och partiklar varierar mycket. Känsligheten hänger samman med tidigare kontakter med främmande ämnen, allmän hälsostatus, ärftliga och även psykologiska faktorer. Människan har ett väl utvecklat försvarsystem, som dock kan rubbas genom kraftig eller långvarig exponering.

Mögel och andra mikrobiella föroreningar i inomhusmiljö kan medföra ökad risk för hälsoproblem i form av allergi eller annan överkänslighet. Föreslagna gränsvärden för mängden av bakterier och mögel i inomhusmiljöer är satta efter vad som anses normal förekomst och inte med hänsyn till arters varierande allergiframkallande egenskaper.

Det finns flera förslag om gränsvärden för mögelsporer i inomhusluft, från olika länder och undersökningar, men inget förslag som man kunnat enas om. Alltför mycket kunskap saknas fortfarande: om arters eventuella hälsorisker, kroppens mekanismer vid annan överkänslighet än allergier, effekter av långtidsexponering mm. Dessutom är det ofta stora variationer över dygnet och årstiden hur höga sporhalter som uppmäts i luften. En bedömning om hälsorisker måste därför göras utifrån erfarenhet och en sammanvägning av de olika förslag om gränsvärden som man anser är förnuftiga.

Överkänslighet beror inte på immunologiska mekanismer (som allergi gör), men de symptom som utlöses liknar dem vid allergiska reaktioner. Symptomen kan vara varierande, t ex hosta, heshet, irritation i ögon och näsa, hudbesvär, huvudvärk och trötthet.

Vissa ämnen av mikrobiellt ursprung misstänks verka inflammatoriskt och orsaka slemhinneirritation. Mängden data är dock för liten för att förklara betydelsen av mikrobiella toxiska ämnen i samband med symptom på överkänslighetsreaktioner. Man vet ännu inte om mögellukt som sådan eller mikrobiellt skapade flyktiga organiska ämnen medför hälsorisker.